Åh. Wes.

Förra året startade jag en spellistetradition. Den innebär att jag varje år gör en spellista med de låtar jag under året spelat sönder och fastnat lite extra för. Låtarna läggs till efter hand och hamnar alltså i kronologisk ordning. Det är fint att se tillbaka och minnas exakt hur eskapistisk och bortlängtande man kände sig i början på januari, hur man upptäckte Motoboys texter i en skakig minibuss i Ghana i februari, hur man tokdansade till Norgaard hela våren, hur Klubbland i september plötsligt inte längre fick en att gråta och varför textraden 'I left my home to disappear is all' fastnade så extremt när 2011 snart skulle bli 2012. Är ni intresserad av även år 2010 i musikform så hittar ni det här. Men framför allt så handlar ju det här inlägget om 2011. Året då jag tog studenten, hann ha fyra olika jobb, bokade en enkelbiljett till New York, blev rödhårig, tatuerade in ett ankare på underarmen och insåg att livet nog inte kommer bli så tokigt ändå.

2011 i musikform

Jag har två dokument på min dator. Jag har döpt dem till till 'saker som gör mig lycklig' och 'saker som gör mig ledsen'. Det här är ett urval från den första listan. Utan inbördes ordning.


1. När man går till skolan utan jacka för första gången och inser att nu fasiken är det vår, vintern tar ju faktiskt slut trots allt.


2. När man lyssnar på en låt för allra första gången, den slår rakt i magen, i huvudet, i hjärtat och man inte kan lyssna på någonting annat på flera dagar.

3. Att gosa in näsan i pälsen på en luddig hamstermage.

4. Att ligga tresked med dina två bästa vänner för att ni inte vill sova ensamma.

5. Scenen i The Royal Tenenbaums där de går igenom mappen över Margots liv med Ramones som soundtrack.


6. När du är står längst fram på konsert med en av dina favoritartister och hon sjunger den just den där textraden som du skrivit tusen gånger i mattehäften, på underarmar, i dagboken och hon ser dig i rakt ögonen hela tiden.

7. Att säga till sin bästa vän att hon är ens bästa vän.

8. När man viskar mot hans bröstkorg att ’jag älskar dig’ och rösten brister för att man menar det så mycket.


9. Att boka en enkelbiljett till New York.


10. När man äter middag och pratar med mjuka röster om viktiga saker och plötsligt utan att man märkt det är det helt mörkt utanför och men det gör inget för man har stearinljus på bordet och man fortsätter prata och äta ända tills man verkligen måstemåstemåste gå hem.

11. Gamla par på stan som ser nykära ut.


12. Ljudet när man blandar pasta med sås i en kastrull.

13. När du och din vän pratar konstant medan ni står vid disken i biljardhallen, skrapar ihop era sista kontanter för att ha råd med biljardspel och öl. Och den medelåldersmannen bakom disken tittar på er, skrattar och säger ’Ni är sådana vänner som man vill ha. Förvirrade och med tusen idéer på gång´.

14. När han fiskar upp dörrnycklarna ur fickan, vänder sig mot dig istället för mot dörren, sätter nyckeln mot ditt bröst och vrider om. Så smyger han in handen under din jacka.

En spellista.

Repeat.

Har sträckkollat Skins, första och andra generationen. Favoritkaraktärer:

Cassie










Effy












Cook

Nu mera har jag ju två.

Faran med att bosätta sig i någons andetag

1.

De möts upp på en grågata och presenterar sig med påhittade namn. De har tusen gemensamma vänner och år av tidigare utbytta ord men vad gör väl det. De skakar artigt hand och träffas för första gången på nytt. I tyst samförstånd accepterar de namn som egentligen klingar fel. Just då är inget mer rätt än ett namn som klingar fel för när verkligheten är för skrämmande blir lögner till trygghet. Uppdiktade ungdomsår och fiktiva fritidsintressen blir en propp över det där hålet i hjärttrakten som annars skulle läcka ur sig allt.

 

Promenerar igenom brinnande oktoberalléer hand i hand. Han frågar om hennes liv och hon säger att hon rymde med en cirkus när hon var tretton. Berättar om akrobatik på hästryggar, kalla husvagnsnätter och en kort romans med en spansk jonglör. Säger att nu är hon tillbaka och lever på pengar hon ärvt av en rysk miljardär.

’Och du då?’

Han rycker på axlarna, säger att han bor i en stuga i skogen, med ett teleskop som enda sällskap. Spenderar veckor i sträck utan att umgås med någon. Pratar med supernovor, delar frukostbord med kometer och sover tätt intill svarta hål. Han är astronom och kan allt om varje himlakropp som någonsin existerat.

 

I den stad de båda växt upp vandrar de runt med karta i händerna. Tappar bort sig i hemkvarter och förvillar sig på uppväxtgator.

 

De ligger i hennes säng. Den tunna huden på hans underarm mot hennes fingertoppar. En eskapistisk cirkusprinsessa och en folkskygg astronom, falska hemligheter och påhittade minnen. Ibland kan vetskapen om att ingenting är sant faktiskt göra livet lite lättare att leva.

 

I hennes köksfönster, med benen livsfarligt dinglande fyra våningar upp. Delar på en cigarett och låter askan dala genom luften. Den brinner en sekund. Försvinner sedan med vinden.

’Jag tycker människor är fega. De är tillsammans för en enda anledning. Om världen faller sönder imorgon så vill de bara ha en hand att hålla.’

2.

När höst smyger in genom fönsterspringorna och alla ensamhjärtan blir sköra som glasfåglar. Då kryper hon nära med naken hud under duntäcke. Tillfälligt vidöppna revben och saltlakritsgömma på madrassen. Viskar att 'nu bor vi här ett tag och världen därute finns inte'.

 

Han sätter igång en sönderspelad skiva han hittar i hennes hylla. Toner av kvävd längtan. Med en hand runt en midja och en panna mot en hals valsar de långsamt runt på trasmattan. Lukten av närhet sipprar som koda från hans nyckelben. De vet båda att koda kladdar ner. Stör och förstör. Så hon andas bara in den och sparar minnet som en souvenir på hjärnbalken.

 

Hon ser ut genom fönstret där morgonfrost bildar sköra mönster på rutan. Säger som i förbifarten att ’den där skivan har jag förresten aldrig hört förut, den måste vara någon annans, någon som har glömt den här’. När världen har för vassa kanter kan man inte vara morgonfrosten på en glasruta. Istället är man stenen som krossar varenda morgonfrostat fönster i hela stan.

3.

De aktar sig för att andas i takt. Lever flera dygn på inget annat än lårsmekningar och saltet från hennes fingertoppar.

Sedan lovar de varandra att aldrig ses igen och hon låser alla tre lås i dörren när han går. Utanför porten ser han upp mot hennes fönster. Tänker att egentligen tycker han inte ens om saltlakrits.

Nu är det gjort och jag är vidunderligt nöjd.

Idag ser jag tuff ut. Lagar paj. Annars så jobbar jag. Jobbar och sparar. I vår flyttar jag till New York ett tag.

Håll ut. Snart är elva månaders helvete över. Lyssnar på det här och njuter av att skriva 'grät' i preteritum.

För ett par dagar sedan fick jag hem den här efter fem veckors väntan. Världens bästa väska från The Cambridge Satchel Company. De gör handgjorda väskor på beställning, med chans till ingraverade initialer och handskrivna meddelanden. Jag köpte den som studentpresent till mig själv och tror aldrig att någonting någonsin hängt så bra på min axel som den. Måste nog bestäm ha en röd också så fort jag har råd.

Det här är den nya Säkertvideon där jag dyker upp efter två minuter. Rätt fint. Hela den nya engelska skivan finns förresten att lyssna på här.

Målar lite låtsasankare på min arm i väntan på ett riktigt.

Snart är det inga mil emellan, bara millimeter. Kom hem nu.

Finaste Annika Norlin har, i och med sitt kommande skivsläpp med engelsköversatta Säkertlåtar, dragit igång The Can I Project. Projektet består av att olika personer skickar in bilder och berättar om modiga saker de gjort. Sedan sätts bilderna och modigheterna ihop till en video för den engelska versionen av låten Får jag. Den här bilden skickade jag in.

För att fira den kommande tatueringen så får ni ett inlägg fyllt med det vackraste jag vet.