Om femton minuter blir jag tjugo. Om knappt åtta dagar åker jag till New York i tre månader. Spenderar mina sista tonårstimmar med att lyssna på den här spellistan:

Pubertalt

För självplågeri och för att långdistansförhållande är på väg att bli vardag igen. Del ett.



1. När hans favoritlåt spelas i en affär och man vänder sig om leende för att ropa att ’hallå lyssa ofta de spelar den här just precis här just precis nu’ och man redan har hunnit vända på huvudet innan man inser att han inte är där.

2. När kudden bara luktar som en själv och inte som honom.

3. Par som hånglar på bussen och har handen i samma ficka och man kan inte titta bort för de står precis framför en och man ska åka sju hållplatser till. 

4. När man står på en Håkankonsert och han har precis åkt iväg och Klubbland spelas och man kan inte sluta gråta och man skriksjunger att ’DEN HÄR NATTEN KOMMER DÖDA MIG OM JAG INTE FÅR VA MED DIG’.

5. När man är full och ensam på väg hem från en dålig klubb och allt bara är slentrian och gråvardag och gråhelg och det enda man vill är att ringa honom.

6. Den här låten.

En vårspellista.

"And those who were seen dancing were thought to be insane by those who could not hear the music."
- Friedrich Nietzsche.


"I read once that the ancient Egyptians had fifty words for sand & the Eskimos had a hundred words for snow. I wish I had a thousand words for love, but all that comes to mind is the way you move against me while you sleep & there are no words for that."
- Brian Andreas, Story People.


"Sävbyholms vägar leder ingenstans.
De leder inte ut.
Är det då så konstigt att Juha velat skära upp handlederna? Kanske är det inte för att han vill dö, utan kanske vill han bara att hans blod en enda gång ska få rusa fram ohejdat. Kanske hetsas han av ett nästan oemotståndligt behov av att ändra sitt blods omlopp, låta det hitta nya vägar.
Ut.
Han har gått färdigt de här vägarna nu."
- Jonas Gardell, Ett Ufo Gör Entré.


"I tried to forget but you grew roots around my ribcage and sprouted flowers just below my collarbones. All day I pluck their petals but I have not yet ascertained whether you love me or not."

"If you don't know how it feels like to have someone you love put a hand below your bottom rib for the first time, what chance is there for love?"

- Nicole Krauss, The History Of Love.

"A human being is like the letter of the alphabet: to produce a word, it must combine with another."

- Carin Goldberg.

"Du minns pappor som massa år senare byter namn på linneskåpet och börjar kalla det minneskåpet."

- Jonas Hassen Khemiri, Montecore - En Unik Tiger.

"Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det vara ett val? Vad är det i mig som har slutat välja dig, som istället har flyttat in i dig så att jag måste vara med dig för att kunna vara med mig själv?"

- Gunnar Ardelius, Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.

En spellista: Och du frågar om jag förlåter dig. Klart jag gör. Utan dig du vet jag dör.

Nu hittar ni mig på tumblr också. Nämligen här.

Vänskapsskav och tårar bakom solglasögon och ont ända längst in under revbenen och ord som rakhyvlar. Samskrama och ingenting blir någonsin som förr men kanske blir det bättre. Veta 'detta ska jag spela på din begravning' och bosätta sig i hjärtklaffar och du är som jag och det är inte bra.

"I read once that the ancient Egyptians had fifty words for sand & the Eskimos had a hundred words for snow. I wish I had a thousand words for love, but all that comes to mind is the way you move against me while you sleep
& there are no words for that."

 

Ni som har eskapism istället för blod rinnande i ådrorna. Ni, vars hjärtan inte behöver syre för att slå, bara okända gator och en främlings nacke att andas vid. Ni som aldrig kommer få uppleva hemlängtan men kämpar mot bortlängtan varje dag. Ni, vars skulderblad bekämpar naturlagar, växer till vingar och tar er iväg.  Ni som blir sjömän eller astronauter eller aldrig skaffar ett fast jobb.

 

 

•

På en brygga en sensommarkväll. Egentligen borde han ligga nerbäddad i pojkrummet. Istället river han kronbladen av blommor, släpper dem ett och ett i vattnet. För varje kronblad önskar han sig bort.  Släpper ett i det klara vattnet. ’Ta mig härifrån’. Låter ännu ett flyga fritt. ’Ta mig härifrån’.

 

I en småstad som kväver en långsamt försvinner hemkänslan i takt med barnhullet.  Drömmarna växer i takt med de taniga benen.

 

 

•

Han spenderar femtio timmar i veckan på ett jobb han hatar.  Varje irriterande kund är en meter närmare gator där ingen kan ens namn. Sparar alla sina pengar, köper en enkelbiljett och kan plötsligt andas igen. Det är aldrig så lätt att fylla lungorna som när du kliver av ett flygplan.  Luften är aldrig så klar som på en plats du aldrig sett förut.

 

Det är en drog och han vet det. Så han injicerar lukten av okänd stad i armen. Röker nya gator. Sväljer piller efter piller med smak av främmande. Det är ett beroende man aldrig kan bli kvitt.  Han älskar det.

 

Läser listor över världens mest folkrika städer. Flyr till dem, flyr från sig själv. I en stad med 19 miljoner invånare kan man kanske stanna ett tag.

 

 

•

Travar med böcker i varje hörn och blekta kartor som täcker väggarna. En svag lukt av parfym och rök. Han slår sig ner på en ranglig stol vid köksbordet.  Fumlar med en rynkig hand fram en cigarrett.  På väggarna hänger inga skolfoton på barn eller barnbarn men tusen gånger tusen bilder av platser han sett.  En famn håller en alltid för hårt.  En hand tvingar en alltid kvar. Han har aldrig stannat hos någon, aldrig hållit fast vid något annat än ett pass.  Han spenderar hellre hela sitt liv ensam än växer fast i marken.

 

Han har alltid haft den. Den fanns där från början, den där diffusa längtan till ett bort han aldrig nådde.  En livstid av städer som avlöste varandra, försökte fylla ut tomrummet mellan hjärtat och de vandrande fötterna.

 

Ni som dras som magneter till okända platser. Ni, vars hela existens pulserar i takt med storstadshjärtat. Ni som är rotlösa, ni som är rastlösa.  Ni som sprider er aska för vinden eller dränker er i det djupaste havet. Ni som alltid är på väg. Aldrig når fram. Aldrig hittar hem.

Om tolv veckor åker jag i tolv veckor.

Åh. Wes.

Förra året startade jag en spellistetradition. Den innebär att jag varje år gör en spellista med de låtar jag under året spelat sönder och fastnat lite extra för. Låtarna läggs till efter hand och hamnar alltså i kronologisk ordning. Det är fint att se tillbaka och minnas exakt hur eskapistisk och bortlängtande man kände sig i början på januari, hur man upptäckte Motoboys texter i en skakig minibuss i Ghana i februari, hur man tokdansade till Norgaard hela våren, hur Klubbland i september plötsligt inte längre fick en att gråta och varför textraden 'I left my home to disappear is all' fastnade så extremt när 2011 snart skulle bli 2012. Är ni intresserad av även år 2010 i musikform så hittar ni det här. Men framför allt så handlar ju det här inlägget om 2011. Året då jag tog studenten, hann ha fyra olika jobb, bokade en enkelbiljett till New York, blev rödhårig, tatuerade in ett ankare på underarmen och insåg att livet nog inte kommer bli så tokigt ändå.

2011 i musikform

Jag har två dokument på min dator. Jag har döpt dem till till 'saker som gör mig lycklig' och 'saker som gör mig ledsen'. Det här är ett urval från den första listan. Utan inbördes ordning.


1. När man går till skolan utan jacka för första gången och inser att nu fasiken är det vår, vintern tar ju faktiskt slut trots allt.


2. När man lyssnar på en låt för allra första gången, den slår rakt i magen, i huvudet, i hjärtat och man inte kan lyssna på någonting annat på flera dagar.

3. Att gosa in näsan i pälsen på en luddig hamstermage.

4. Att ligga tresked med dina två bästa vänner för att ni inte vill sova ensamma.

5. Scenen i The Royal Tenenbaums där de går igenom mappen över Margots liv med Ramones som soundtrack.


6. När du är står längst fram på konsert med en av dina favoritartister och hon sjunger den just den där textraden som du skrivit tusen gånger i mattehäften, på underarmar, i dagboken och hon ser dig i rakt ögonen hela tiden.

7. Att säga till sin bästa vän att hon är ens bästa vän.

8. När man viskar mot hans bröstkorg att ’jag älskar dig’ och rösten brister för att man menar det så mycket.


9. Att boka en enkelbiljett till New York.


10. När man äter middag och pratar med mjuka röster om viktiga saker och plötsligt utan att man märkt det är det helt mörkt utanför och men det gör inget för man har stearinljus på bordet och man fortsätter prata och äta ända tills man verkligen måstemåstemåste gå hem.

11. Gamla par på stan som ser nykära ut.


12. Ljudet när man blandar pasta med sås i en kastrull.

13. När du och din vän pratar konstant medan ni står vid disken i biljardhallen, skrapar ihop era sista kontanter för att ha råd med biljardspel och öl. Och den medelåldersmannen bakom disken tittar på er, skrattar och säger ’Ni är sådana vänner som man vill ha. Förvirrade och med tusen idéer på gång´.

14. När han fiskar upp dörrnycklarna ur fickan, vänder sig mot dig istället för mot dörren, sätter nyckeln mot ditt bröst och vrider om. Så smyger han in handen under din jacka.

En spellista.

Repeat.

Har sträckkollat Skins, första och andra generationen. Favoritkaraktärer:

Cassie










Effy












Cook

Nu mera har jag ju två.

Faran med att bosätta sig i någons andetag

1.

De möts upp på en grågata och presenterar sig med påhittade namn. De har tusen gemensamma vänner och år av tidigare utbytta ord men vad gör väl det. De skakar artigt hand och träffas för första gången på nytt. I tyst samförstånd accepterar de namn som egentligen klingar fel. Just då är inget mer rätt än ett namn som klingar fel för när verkligheten är för skrämmande blir lögner till trygghet. Uppdiktade ungdomsår och fiktiva fritidsintressen blir en propp över det där hålet i hjärttrakten som annars skulle läcka ur sig allt.

 

Promenerar igenom brinnande oktoberalléer hand i hand. Han frågar om hennes liv och hon säger att hon rymde med en cirkus när hon var tretton. Berättar om akrobatik på hästryggar, kalla husvagnsnätter och en kort romans med en spansk jonglör. Säger att nu är hon tillbaka och lever på pengar hon ärvt av en rysk miljardär.

’Och du då?’

Han rycker på axlarna, säger att han bor i en stuga i skogen, med ett teleskop som enda sällskap. Spenderar veckor i sträck utan att umgås med någon. Pratar med supernovor, delar frukostbord med kometer och sover tätt intill svarta hål. Han är astronom och kan allt om varje himlakropp som någonsin existerat.

 

I den stad de båda växt upp vandrar de runt med karta i händerna. Tappar bort sig i hemkvarter och förvillar sig på uppväxtgator.

 

De ligger i hennes säng. Den tunna huden på hans underarm mot hennes fingertoppar. En eskapistisk cirkusprinsessa och en folkskygg astronom, falska hemligheter och påhittade minnen. Ibland kan vetskapen om att ingenting är sant faktiskt göra livet lite lättare att leva.

 

I hennes köksfönster, med benen livsfarligt dinglande fyra våningar upp. Delar på en cigarett och låter askan dala genom luften. Den brinner en sekund. Försvinner sedan med vinden.

’Jag tycker människor är fega. De är tillsammans för en enda anledning. Om världen faller sönder imorgon så vill de bara ha en hand att hålla.’

2.

När höst smyger in genom fönsterspringorna och alla ensamhjärtan blir sköra som glasfåglar. Då kryper hon nära med naken hud under duntäcke. Tillfälligt vidöppna revben och saltlakritsgömma på madrassen. Viskar att 'nu bor vi här ett tag och världen därute finns inte'.

 

Han sätter igång en sönderspelad skiva han hittar i hennes hylla. Toner av kvävd längtan. Med en hand runt en midja och en panna mot en hals valsar de långsamt runt på trasmattan. Lukten av närhet sipprar som koda från hans nyckelben. De vet båda att koda kladdar ner. Stör och förstör. Så hon andas bara in den och sparar minnet som en souvenir på hjärnbalken.

 

Hon ser ut genom fönstret där morgonfrost bildar sköra mönster på rutan. Säger som i förbifarten att ’den där skivan har jag förresten aldrig hört förut, den måste vara någon annans, någon som har glömt den här’. När världen har för vassa kanter kan man inte vara morgonfrosten på en glasruta. Istället är man stenen som krossar varenda morgonfrostat fönster i hela stan.

3.

De aktar sig för att andas i takt. Lever flera dygn på inget annat än lårsmekningar och saltet från hennes fingertoppar.

Sedan lovar de varandra att aldrig ses igen och hon låser alla tre lås i dörren när han går. Utanför porten ser han upp mot hennes fönster. Tänker att egentligen tycker han inte ens om saltlakrits.