Om jag vore en hund så skulle jag vara en havrefärgad bearded collie. Jag skulle skutta mycket och vara som lyckligast när jag fick springa i full fart längs en mjuk sandstrand. Jag skulle vara lite rufsig och oborstad och alltid lägga huvudet i folks knän när de var ledsna. Om du vore en hund, hur skulle du vara då?

Låtar som...
Har gjort mig glad: Vi kommer att dö samtidigt - Säkert.
Har gjort mig ledsen: Tell me this night is over - The Ark.
Jag vill dansa till: Be the one - Jack Peñate.
Jag vill dansa ännu mer till: Ramlar - Håkan Hellström.
Lugnar ner mig: I rather dance with you - Kings of Convenience.
Jag lyssnar på för att bli pepp: Jag är en vampyr - Markus Krunegård.
Påminner om kärlek: They're building walls around us - Moneybrother.
Påminner om gamla tider: We get on - Kate Nash.
Påminner om ångest: Vem har sagt - Nordpolen.
Jag lyssnar väldigt mycket på just nu: All the umbrellas in London - The Magnetic Fields.
Är väldigt, väldigt bra: Tro och tvivel - Håkan Hellström.
Lyssnas på i ilska: Standing in the way of control - The Gossip.
Jag lyssnar på när jag är kreativ: Just a boy - Angus and Julia Stone.
Påminner om sommardagar: A sweet summer's night on Hammerhill - Jens Lekman.
Påminner om våren: En midsommarnattsdröm - Håkan Hellström.
Påminner om en bra film: This time tomorrow - The Kinks.
Påminner om staden jag tycker om: The end of the world - Skeeter Davis.
Jag lyssnade på när jag var 13: This loneliness - El perro del mar.
Jag lyssnade på när jag var 15: Let's just fall in love - Marit Bergman.
Jag lyssnade på när jag var 17: Barn från rödastan - Markus Krunegård.
Jag lyssnar på precis just nu: Har hade haft - Almedal.

Toaletten var anpassad för blöjbyten och rullstolar men inte för nedstämda, snart pensionerade barnmorskor. Anita satt på golvet under handtorken och rullade tummarna. Hennes blick fastnade vid klockan på hennes arm. Visarna räknade ner, precis som hon. Tjugotvå minuter kvar. Sedan hade hon jobbat sitt sista arbetspass på sjukhuset där hon spenderat så gott som varje dag i trettio års tid.

 

När hon började tänka på en framtid som barnmorska visste hon inte hur mycket smärta just det jobbet skulle orsaka henne. Fem års utbildning och fyra års arbete senare visade det sig att hon själv inte kunde bli gravid. I tre decennier hjälpte hon nya barn till världen och såg dagligen lyckan i andra människors ögon. Hon utförde sitt jobb näst intill perfekt men bakom varje stort leende och bakom varje grattis fanns en liten sylvass tagg av ilska och avundsjuka. Femton minuter kvar.

 

Anita rättade till sina glasögon med en rynkig hand. Djupa sår som aldrig fått läka hade gång på gång rivits upp av tusentals barnafödslar. Mörkret sopades undan från Anitas ögonvrår och trots att nyblivna föräldrars groteska glädje blev en vana så slutade det aldrig svida.

 

’Det är så mycket roligare att ge än att få’, brukade hon säga när hon delade ut julklappar, födelsedagspresenter och spontangåvor till sina många väninnor. Det var inte sant. Det hade det här jobbet lärt henne. Varje dag kändes det som om hon gav bort det hon helst av allt själv ville ha men aldrig någonsin kunde få. Det fick ingenting att kännas bättre. Att hon omringades av lyckliga människor hindrade inte ensamhetsmonstret från att klamra sig fast vid henne. Natt efter natt, kafferast efter kafferast. Åtta minuter kvar.

 

Hon hade tillräckligt många vänner och bekanta för att fylla en hel adressbok med namn men mannen hon en gång planerat att gifta sig med hade träffat en annan och flyttat till Kanarieöarna. Anita bodde kvar i samma stad, i lägenheten där de en gång tänkt göra om det minsta rummet till barnkammare. Hon hatade det där rummet. Försökte desperat fylla det med saker som inte påminde henne om vad rummet egentligen skulle ha varit. Försökte använda det som allt från gästrum till vardagsrum till ett arbetsrum hon egentligen inte alls behövde. Det fungerade aldrig. Rummet fortsatte envist med att vara rummet som en gång skulle bli en barnkammare. Det slutade med att hon ställde in en soffa och ett bord där, hängde upp en tavla med landskapsmotiv på väggen och aldrig frivilligt gick in där mer när hon var tvungen att städa. En minut kvar.

 

Anita reste sig upp och borstade av byxorna. Hon tog sin väska som hon hängt av sig på en krok vid dörren och tog långsamt bort namnskylten från sin tröja. Hon höll den i sin hand några sekunder innan hon gick fram till handfatet och försiktigt lade den bredvid tvålen. Låset vreds om och Anita klev ut. Sår upprivna av tusentals barnafödslar skulle kanske äntligen få en chans att läka.

• Titta på gamla avsnitt av Project Runway och älska Christan.
• Äta digestive med ost och läsa ELLE.
• Lyssna på den här skivan.
• Räkna ner till en Indienresa.
• Längta efter nästa säsong av True Blood.

Idag har jag sprungit runt i min pappas stora skjorta, delat ut enkäter och falsksjungit duett med Elin. Nyss hittade jag billiga sportlovsbiljetter till London. Nu ska det lagas chili con carne. Adjö!

Skeeter Davis ligger bakom Londonlåten nummer ett.

Jag spelar den här låten om och om igen. Har ont i hjärtat. Det svider till lite extra en minut och 37 sekunder in i låten. Varje gång. Varje gång likadant.

'Gud, gud om du finns, hjälp till
Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill så mycket mer än det här
Har nästan slutat tro på mina egna kloka ord om att allting ordnar sig'

Buss, buss igen, flyg, tåg och promenad. Nu är jag hemma från London efter en hel natts resande. Ett par hundra pund fattigare. Fyra par skor rikare. Tio snäpp gladare. Ganska mycket tröttare. Hejdå.

Igår sjöng jag bort min röst och dansade sönder mina fötter. Köpte en signerad tomatsoppa. Dog lite av lycka under Just another summer och Guess who's gonna get some tonight. Nu spelar jag mer Moneybrother, har svårt att sitta still och försöker Londonpacka. Allt är ungefär tusen gånger bättre än det varit på länge och jag är så galet förbannat glad.

Det här är nog min bästa låt från Markus två nya skivor. Från och med 2:17 dör jag lite grann.

Såhär såg det ut i helgen när två av mina favoriter kom hit.


Vad ska vi ha på oss idag, undrade jag.


Fina Julia.


Cornelia hängde med sin syster och jag och Julia sprang omkring på stan.


En snygg tjej, en stor morotskaka och en snygg och stor jeansskjorta.


Äppelkaka och höst hör ihop. Därför passade jag på att äta det två gånger den helgen.


Hår.


Blommor.


Vi gick ut för att fotografera men det där fina ljuset vi sett visade sig ha dykt upp bara för att försvinna lika snabbt igen.


Kameror och mörker.


På söndagen kom Conne och lekte med oss.


Vi gick på jakt efter lövhögar.


Jag var glad.


Tjejen med ögonen.


Sedan sprang vi till tåget.

Nu har jag så gott som lov och det är världens vackraste höstljus utanför fönstret. På fredag ska jag se herr Wendin på KB och om en vecka befinner jag mig i London. Äntligen, äntligen, äntligen. Allt mörker och alla svarta tankar som hösten hittills innehållit känns plötsligt värt det. Nu får jag min paus. Äntligen. Spotify retas med mig genom att stängas ner hela tiden men det gör inte så mycket. Jag har i alla fall lyckats snickra ihop en liten peppspellista inför fredag. Ni hittar den här. Föresten, jag tycker att den här videon är en gnutta perfektion.

Jag lyssnar på Prinsen av Peking och ska snart kolla på säsongsstarten av Gossip Girl. Idag fotade vi höstbilder och igår natt låg jag och Julia i min säng och såg på klipp som det här och det här om och om igen. Nu kan jag dem utantill, de där klippen. Chuck Bass väntar. Puss.

Idag dyker de här snyggingarna upp i Malmö.

Jag är helt enormt trött just nu. Jag, Elin och Sandra har ägnat eftermiddagen åt att misslyckas med att klippa ihop vår film som ska redovisas imorgon. Jag lyssnar in mig på Markus nya album och har hittills fallit lite extra för den här låten. Den är fin gånger tusen. (I bröstet där hoppet bor var det tomt länge, länge, flera år.) Åh.

Mina ögon faller ihop efter alltför många timmar av spanskpluggande. Nu har jag dock bokat en biljett till Moneybrother nästa fredag. Det känns som en fin start på höstlovet. Min söta mormor sitter i soffan med sitt korsord och jag ska snart krypa ner där med henne, äta Oreos och försöka komma ihåg hur man böjer verb i imperfekt. Innan jag somnar, godnatt.

Som en liten parantes: jag är enormt sugen på att färga håret rött. Snart. Någon gång.

Ikväll har jag på mig min största randiga tröja och tittar på True Blood. Jag har fikat med Josephine och det doftar äppelkaka från köket. Dagen fortsätter nog vara fin så länge jag fortsätter undvika mitt mattepluggande. Puss.

Tusen regndroppar på fönsterrutan bredvid mig. Små sprickor inuti. Det är höst och det gör ont nästan överallt. Jag spelar låtar om trasiga människor och krossade hjärtan. Gråter framför tv:n. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Gå i ide kanske. Vakna upp med vår utanför och framväxande värme i hjärtat. Just nu känns allt så långt bort från det. Och det gör ont nästan överallt.

Huvudet i händerna. Jag gömmer mig bakom en mur av hår. Ingen kommer någonsin ta sig igenom. Fan.